Kråkorna av Peter Bergting & Anders Fager
Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärtsamma minnen och försonas med den man är.
”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet.
Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skrivet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde.
Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret
och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.”
Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert.
Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.