Ginette Kolinka, en överlevare från Auschwitz-Birkenau, har en viktig historia att berätta. I år fyller den franska Ginette 100 år.
Som nittonåring arresterades Ginette i mars 1944 för att hon är judinna, och förs sedan till Auschwitz-Birkenau tillsammans med sin pappa och lillebror.
Hon lämnar nazisternas koncentrationsläger i juni året efter, med numret 78599 tatuerat på ena armen. Som den enda överlevande av de familjemedlemmar som deporterades.
I nazisternas koncentrationsläger kämpade hon för sin överlevnad.
I många år höll hon tyst om sina traumatiska upplevelser, till och med för sin man och son. Men på 1990-talet bestämde hon sig för att bryta sin tystnad och började besöka franska skolor för att dela med sig av sina fruktansvärda minnen.
Snart har det gått 80 år sedan andra världskriget tog slut, och de få överlevande av nazisternas förföljelse och grymhet i koncentrationslägren blir allt färre. Det är av yttersta vikt att vi lyssnar på berättelser som Ginettes.
Även om jag anser att tecknarstilen kan uppfattas som naiv, berör boken djupt och skildrar en berättelse som rör sig från glädje till skräck.
Bokens första del fokuserar på Ginettes uppväxt och den gradvisa förnedringen som inträffar när Frankrike invaderas av nazisterna, vilket leder till att judarna allt mer stigmatiseras och utpekas. Ginette erkänner sin naivitet, och hur länge hon vägrade tro att det fanns något hotande i situationen. Den sista delen av boken återgår till ljusare tonlägen, men är inte utan trauma när minnena väl kommer fram.
Boken skildrar förnedringen av påtvingad nakenhet och toalettbestyr som utförs på golvet eller, i bästa fall, i en gemensam delad hink. Den beskriver också det meningslösa våldet och den ständigt närstående döden, särskilt tydligt i kapitlet “Hand i hand”. I detta ordlösa kapitel skildras vuxna och barn som går hand i hand mot döden i gaskamrarna, däribland Ginettes pappa och bror.
Behövs nya berättelser om Förintelsen? Absolut. Den yngre generationen behöver denna påminnelse, och det är just detta budskap som minnesambassadör Ginette Kolinka vill förmedla – att det som hände i koncentrationslägren aldrig får falla i glömska. Genom Aurore D’Hondts illustrationer understryks vikten av detta budskap: “Det är det här hatet leder till!” Så lyder den bistra summeringen i boken, och det är en dyster nyhet för mänskligheten, med tanke på den återuppvaknande av det mest avskyvärda hatet vi sett de senaste åren – ett hat vi trott hade lämnats kvar på historiens sophög.
Serieberättelsen om Ginette Kolinkas upplevelser som ung fördjupas med en faktadel om nazismens framväxt och Förintelsen.