“Det första hon fick syn på var Nidingen. Fyren stod som en mörk gestalt mot den grå blå himlen. Havets vågor rullade in mot land och kastade sig mot klipporna. Vinden rev i Emys hår där hon stod vid en stenig strand och blickade ut mot havet. Hon funderade på vart hon bäst skulle kunna ta sig över havet. Vattnet såg kallt och otrevligt ut. Hur skulle hon ta sig dit? Vad väntar på henne där?

Hon hann inte fundera länge, då hon hörde ett ljud bakom sig: Kvistar som bröts av fötter. När hon vände sig om såg hon en skock med vättar på väg åt hennes håll. De var fortfarande i sin vanliga tomteliknande form, men de dröjde bara ett ögonblick innan det fick syn på henne – och förvandlas. Där hon stod vid den steniga stranden fanns det inte mycket att gömma sig bakom.

I samma ögonblick som hon börjar springa vrålar vättarna bakom henne. Fötterna snubblar fram på den steniga marken. Hon springer mot de kalla vågorna. Det finns ingenstans att ta vägen. Vättarna tjuter bakom henne, stenarna var förrädiska, de fick henne att halka gång på gång och varje gång hon föll kom vättarna närmare.

Hon slängde en blick mot Nidingen. Fyrtornet stod där mörkt och majestätiskt, mot horisonten. Det var långt att simma och även om hon klarade hoppet skulle det kalla vattnet snart göra slut på hennes krafter. Det fanns inte en chans att hon skulle lyckas ta sig dit ut.

Ändå kunde hon inte ge upp. Hennes syster var fast där ute. Melissa var så nära, men ändå så långt bort. Emy kunde inte ge upp. Inte nu. Och speciellt inte till några otäcka monstervättar…”