Kråkorna av Peter Bergting & Anders Fager

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är.

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärtsamma minnen och försonas med den man är.

”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet.

 

Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde.

 

Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.”

Boken Kråkorna är nominerad till Augustpriset 2020: Årets svenska barn- och ungdomsbok!

Att trauman överförs från generation till generation gestaltas som aldrig förr i serieromanen Kråkorna, där Kim, som får ärva en övergiven släktgård på landsbygden, konfronterar sitt såriga arv. Anders Fager portionerar ut texten på flera nivåer, i form av post it-lappar och röster från det förflutna. Sömlöst griper Peter Bergtings stämningsmättade bildberättande in i skildringen av att möta ett smärtsamt ursprung. Kusliga skräckelement och folktro fördjupar rörande de olust som ruvar över både Kim och läsaren.

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.
Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.
Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.
Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.
Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.
Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.

Kråkorna är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert.

 

Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.

Boktitel: Kråkorna

 

Författare: Anders Fager – Writer

 

Illustratör: Peter Bergting

 

Målgrupp: 12 – 15 år

 

Kategorier:  Spännande, skrämmande, gripande, identitetssökande, grafisk seriebok

 

Utgiven av: Natur & Kultur

 

Ta del av boken som E-bok via: Storytel

 

Ta del av boken via: Adlibris, Bokus, Bokfynd

Kråkorna är en vacker och stark grafisk roman om att hitta sig själv bland smärt­samma minnen och försonas med den man är. ”Kim anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin farmor och farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge och på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet. Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på alla post-it lappar som sitter uppsatta överallt i huset, trots att hen kanske borde. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.” Det här är en grafisk bok som berör. Dock tar de halva boken innan jag knäcker koden, för att inte störa mig över att läsflyt hindras av alla korta meningar. Den är verkligen skriven på ett udda sätt, men efter ett tag inser jag att det kan ha att göra med uppbyggnaden av de kusligt sätt som boken utvecklas till sakta men säkert. Det är en gripande och tänkvärd berättelse där bilderna talar ett fantastiskt och målade språk och gemensamt mynnar text och bild ut i en berättelse som säkert får många unga vuxna att försöka hitta sig själva och sin plats i världen.
Dela gärna detta inlägg:

Lämna ett svar